Jag lyssnar på min inspirations lista på stotify, just nu lyssnar jag på den nya låten med José González. Stay Alive. När jag lyssnar på den så känner jag verkligen hur texten stämde in på mitt liv just precis nu. 

Jag lade ner så otroligt mycket tid på dig, på oss, i ett år.
Jag gav dig hela mitt hjärta, jag överlämnade hela mig själv till dig. Jag var din, och det var något som gjorde mig glad. Vi var som två hjärtan i samma kropp. Jag brydde mig så otroligt mycket om dig. Jag fanns där för dig varje sekund om du behövde mig. Vad gör man inte för den man älskar? 

Jag har berättat för dig, om mitt förflutna, om hur vissa händelser har påverkat min tillit för andra människor. Om hur svårt jag faktiskt har för att anförtro mig åt andra än mig själv. Jag har förklarat hur lögner många gånger skadat mig och om hur negativt påverkad jag blivit utav det. Och du har sett det, i min själ hur hårt det påverkat mig. Ändå gjorde du såhär. 

Jag har kämpat varje dag för att känna tillit för dig, i över ett år. Jag vågade till sist släppa mina spärrar och tillåta mig själv att tro på dina ord. Vilken befrielse. Det kändes för en gångs skull som jag faktiskt kunde lita på någon. Jag som var så glad över det. 

Men, allting som jag kämpat så hårt för att tro på, det raserades. 

Ett år blev det, vi skulle fira våran ett års dag den kvällen. Men så såg jag, vad min magkänsla sagt till mig i ett helt år, då raserades allt. Mitt hjärta slutade slå för några sekunder och hela jag stelnade. Jag tog mina grejer och gick ut emot ån, satte mig på bänken och andades. Andades fritt för första gången på ett år. Nu visste jag, nu visste jag varför jag känt så som jag känt. Min oro, min rädsla, min ångest. Alla de känslorna blev bekräftade, jag hade rätt. Det försvann. 
Även om jag var ledsen, så var jag väldigt lugn. Ovissheten är det värsta jag vet, nu visste jag och jag kunde släppa alla dessa hemska känslor jag känt så pass länge. Jag gick tillbaka, såg dig i ögonen och åkte hem.  

När jag gick därifrån, utan ett ord, då visste vi båda två att detta är sista gången vi ser varandra. Sista gången vi pratar med varandra, sista gången är med varandra. Sista gången. 

Vi hade kunnat sitta på restaurang den kvällen, firat vår ett års dag, jag helt ovetandes om vad som pågår. Jag hade fortsatt leva i lögnen. Men så blev det inte, i stället satt jag på mitt rum, trettio mil i från dig, ensam med mig själv och de hatiska tankarna om dig. 

Tänk vad livet kan vända fort, det är egentligen ganska fascinerande. Att på en sekund, kan allting förändras. Då kan livet helt plötsligt få en helt annan riktning och innebörd. Jag tror på det min handledare på min praktik ofta säger, "man får inte mer än man klarar av". Jag tror på att allt hemskt man tvingas gå igenom i livet, det är vad man måste gå igenom. Att det är alla de sakerna man hoppades på att man skulle slippa, som man ska ta vara på och ta lärdom utav. 

Tänk så tråkigt livet skulle vara om man aldrig stötte på motgångar, att allting bara flyter på helt utan någon som helst problematik. Det är ju när man mår som sämst man börjar reflektera över saker, som vad är egentligen meningen med ens liv? Vad är det egentligen jag vill? Det är oftast när man mår som sämst som man kommer fram till saker, som kan förändra mycket, till något positivt. 

Nu kan jag andas fritt, och vet att en dag så kommer jag kunna vakna upp och se tillbaka på allt det här och känna mig starkare än någonsin. Den dagen kommer, jag känner redan nu att den inte är långt borta. Jag är fri. 

Jag öppnade mitt hjärta, du hade alltid nyckeln, men nu smider jag ett nytt lås, där du aldrig kommer få tillgång igen.